Jävla Calle!

Den var nog nära tio år sedan jag bestämde mig. Jag skulle aldrig mer träna. Jag skulle förstås fortsätta göra mina roliga sporter. Men det där tråkiga, att träna, fick helt sonika bytas ut mot lek. Och det gick väldigt bra. Under den kringflackande delen av mitt liv var det alldeles naturligt att göra något roligt varje dag. Det var alldeles naturligt när jag bodde ett par stenkast från fantastisk året-runt-klättring på Teneriffa, eller bodde på promenadavstånd från vind och vågor i Sydafrika. Även om det blev mer av ett projekt för att komma iväg och göra något roligt när jag flyttade hem till Stockholm började jag sakteligen hitta tillbaka till en palett av roliga aktiviteter som jag kunde ägna mig åt om jag fick en en håltimme mellan jobb, dagishämtning och nattning. Jag var förstås en bit från att vara i en presterande toppform – men jag hade kul och var nöjd. Fast … inget varar för evigt. Och det beror på den där jävla Calle.

Alldeles innan midsommar droppade Calle att vi ska springa BAMM, Björkiden Arctic Mountain Marathon. Och eftersom det är detsamma som att säga ”törs du inte?”,  svarade jag något avmätt ”jaså, jaha, okej”, samtidigt som jag såg min nyligen skapade palett av skojiga aktiviteter spricka sönder. Istället för att hänga med de andra skejtande gubbarna i Kristineberg, blir det till att snöra på mig löpskorna och köra backträning. Istället för att bege mig ut i ytterskärgården på kitesafari, får jag nu springa och simma mellan samma öar. Istället för att avslappnat läsa Metro på bussen, springer jag nu bredvid samma buss till jobbet. Den där jävla Calle tog död på leken och återinförde träningen i mitt liv.

Men när jag var ute och sprang här senast hände något. Min kropp kändes tung och trött när jag stapplade iväg på asfalten, men omedelbart när jag kom in på en skogsstig växlade kroppen om. Benen började röra sig kvickare. Min kropp kändes smidigare. Blicken blev skarpare och fokuserade om till tunnelseende. Jag upplevde fartkänsla. Det var kul. På riktigt. Inte som att träna. Han är inte så dum ändå den där jävla Calle.

Helt plötsligt ser jag fram emot BAMM. Jag ser fram emot att träna för BAMM. Jag ser fram emot att skaffa utrustning för BAMM. Jag ser fram emot att få kalla mig vältränad igen. Och på plats lär vi få en otrolig naturupplevelse. Vi ska ta med kameror och filma och se till att ha grymt kul … det brukar vi ju ha … den där Calle och jag.

Annonser

2 reaktioner på ”Jävla Calle!

  1. Tänkte först; Vad har jag nu gjort? Men sedan såg jag att det var en annan Calle! ;-)

    Ibland får jag själv sådant sug efter att knyta på mig löpardojorna igen. Men då sätter jag mig bara ner och väntar tills anfallet går över! :)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s