Vasaloppsvandring

När vi fick höra om YH fjäll och äventyrsledar-klassen innan oss här på Älvdalens utbildningscentrum och deras vasaloppsvandring, började vi fundera på att göra något liknande. De hade gått den nio mil långa vasaloppsleden på tre dagar. Några hårdingar hade gått utan att äta. Vi började fundera, tre dagars vandring utan att äta lät ju ganska hårt.

–        Undra om det går att gå hela leden i ett sträck, utan att äta eller sova?

Utmaningen var ställd och Nicklas och jag tog oss an att planera och organisera turen. Nicklas skulle vara turledare och jag vice turledare. Detta året ingick inte vasaloppsvandringen i utbildningen men vi kände att vi ville göra det ändå och la därför vandringen under en helg. Vi skulle starta på lördag morgon och beräknade att det skulle ta omkring 30 timmar att genomföra vandringen. Stoppen skulle inte vara långa, då skulle vi bara bli trötta och sega. Små korta stopp på fem minuter, med längre pauser på omkring 10 min vid klassiska vasaloppsettapper som Evertsberg och Eldris skulle räcka. Vi förstod att det skulle bli tufft. Men just hur tufft kunde vi inte ana då.

Morgonen den 29e September satt vi i en vit minibuss på väg mot Bergaby och vasaloppsstarten i Sälen. Stämningen var på topp och alla hade laddat upp med fettrik kost veckan innan för att vänja om kroppens förbränning. Vi hade förstått att 30 timmar av fysisk ansträngning skulle göra slut på bränslet vid även den mest rigida kolhydratuppladdning. Vi måste därför vänja kroppen vid att bränna sitt eget fett.

Vi var sju som startade den där trista höstmorgonen. Det var Nicklas, jag, Martin, Amanda, Elin, Jacob och Therese. Vi sa hej då till Morgan, vår chaufför och backupman. Så bar det iväg. Jag kände mig, som jag brukar i första början av ett lite längre äventyr, lite illa till mods. Musklerna är lite stela från träningen i veckan, och har jag inte lite ont i huvudet? Nej, sluta nu! Första anhalt efter ca 10 km var Smågan. Alla fortfarande på gott humör, vi tar en kort paus och fortsätter. Det här kommer ju gå som smort.

Mångsbodarna 24 km avverkade, inga bekymmer. Det börjar regna lite och vi stannar under ett vindskydd för att ta på regnkläder och få en liten paus. Fram tills nu har det skämtats, sjungits, och utbytts en hejdlöst mängd meningslös konversation om absolut ingenting, mest för att fördriva tiden och roa varann lite grann. När vi sitter där märker jag att det börjar skymma. Jag får en liten illavarslande obehagskänsla. Genast skjuter jag bort den och tänker:

–        Äsch, mörker är ju mysigt att gå i, det kommer bli kul.

Risberg. Det är nästan helt mörkt nu, klockan är omkring 20. Det har varit tyst till och från men humöret är ändå gott fortfarande. Vi har gått över tre mil nu och det börjar kännas. Vi plåstrar om rodnader och början till skavsår på fötterna. Vidare mot Evertsberg. Entusiasmen lägger sig gradvis och de sista kilometerna känns plågsamt långa. När vi väl är framme tar jag tag i Nicklas och vi går ett varv runt huset för att diskutera läget. Som turledare och vice turledare känner vi ett ansvar för de andra och vi kommer överens om att hålla ett extra öga på Elin och Therese, som verkar ha det svårast. När vi kommer tillbaka sitter Jacob och Amanda och hjälper varann med fötterna. Martin plåstrar om sina han med, men jag ser att Elin mest sitter och tittar moloket, nästan apatiskt, rakt fram.

Jag tar av henne kängorna och kollar efter skavsår, sen masserar jag fötterna på henne en stund. När jag tittar upp ser hon frusen ut och det oroar mig. Jag försöker få henne att röra på sig och få upp värmen. Det går en stund men sen orkar hon inte mer. Vi fortsätter  att gå. Det är mörkt nu, men månen är framme och den avger ett svagt sken som jag glädjer mig åt när vi går genom Evertsberg. Ett medelålders par tittar förvånat ut ur sin stuga när vi passerar på vägen. Snart är vi inne i skogen igen och dit når inte månens ljus. Det är ofta lerig blöt sumpmark vi går igenom och spångar som hade varit svåra att balansera på även i dagsljus.

Vi går i tysthet i flera timmar. Nicklas peppar och håller koll på Therese medan jag går bakom och har ett extra öga på Elin. Då och då börjar Nicklas och jag flamsa och skratta för att försöka liva upp stämningen, men vi förstår också att tystnaden behövs. Det blir som ett slags lugn där fokus kan läggas på att sätta det ena benet framför det andra i en till synes ändlös marsch. Jag märker att Elin har svårt att hålla balansen och många gånger får jag lägga en hand på henne för att hindra henne att falla. Ibland rycker hon till som att något var i hennes väg, och jag förstår att hon hallucinerar av hunger och trötthet.

Vad jag sett verkar det gå bra för de andra. Therese ser trött ut men jag är egentligen inte särskilt orolig för henne. Hon är tuff men kan behöva lite motivation. Så länge Nicklas är där och peppar är det lugnt.  Jag ser att Amanda går lutad mot Jacobs Axel och jag ler för mig själv. Men vänta nu, hon går ostadigt och Jacob parerar hennes steg med sina. Nu förstår jag att hon har det svårt. Martin har gått en bit bak en stund även om jag påmanat honom, jag förstår inte riktigt varför. Så låter jag honom passera och i pannlamps-skenet ser jag att han går lite konstigt. Nu ser jag att han haltar och har redigt ont i knäna. Vad är det här för vansinne tänker jag och natten känns genast mycket mörkare än den gjorde nyss.

Vi når Oxberg men den sista kilometern känns återigen olidligt lång. Nu är det Jacob som stödjer på Amanda. Han har svåra kramper i benen och får kämpa för att ta sig de sista hundra meterna. Vi är alla mycket trötta i fötterna och vilan kommer inte en minut för sent. Jag tar av mig kängorna, masserar fötterna och sätter på nya skavsårsplåster där det behövs. Sen tittar jag bort på de andra. De flesta är upptagna med sina fötter men Elin ligger bara tyst för sig själv. Jag tar av henne skorna och masserar. Hon fryser och när jag erbjuder en extra tröja säger hon likgiltigt:

–        Det spelar ingen roll, det hjälper inte.

Jag tvingar på henne tröjan i alla fall och mina tjocka vintervantar därtill. Ingen av de andra verkar sugen på att leta upp en vattenkran och Nicklas sitter och masserar sina vader så jag går själv. Vi lämnar Oxberg efter ännu en längre paus än planerat och även om vi håller tidsschemat så börjar jag bli orolig. Takten minskar avsevärt, Elin är ganska illa däran och klarar inte att gå fortare. Martin har börjat halta värre. Längre och tätare pauser efterfrågas och Nicklas kompromissar efter resonering. Nu är jag mycket glad att han finns där för att ta de tuffa besluten. Vi förstår båda att det behövs, samtidigt ser vi början på slutet. Ett misslyckande känns nu närmre än någonsin.

Det börjar ljusna och när vi närmar oss Gopshus är klockan omkring 06. Martin haltar riktigt illa nu Både han, Nicklas och jag vet att han inte kan gå mycket längre. Nicklas tar till orda:

–        Nu är vi i Gopshus, detta är sista stället på länge där det finns möjlighet att bryta. Jag tänker kolla av med alla hur ni känner. Vi börjar med Jacob

–        Jag ska fortsätta.

–        Amanda?

–        Ja!

–        Therese?

Therese ser Nicklas i ögonen med en blick han efteråt berättar att han inte sett hos henne förut. Hon säger med en beslutsam stämma:

–        Jag SKA i mål!

Bra, säger han och går vidare.

–        Martin?

Tyst…

–        Martin?

Då händer det. Det blir för mycket och Martin bryter ihop. Han har tagit sig sex och en halv mil, varav åtminstone två haltandes. Nicklas säger åt alla att stanna. Vi kramar om honom allihop. Nicklas ringer Morgan och vi sätter oss alla uppe vid liftstugan och tar en rast. Nicklas ställer frågan till Elin och hon svarar att hon ska fortsätta. Vi gör klart att hon måste öka takten och det förstår hon. Jag är tveksam till att hon kan men vi ger oss av efter ett sista hejdå till Martin.

Det är ljust när vi lämnar Gopshus. Humöret stiger. Therese går som en blixt längst fram och vi får i det närmsta dra i henne för att hon inte ska hinna ifrån oss. Elin har också gjort en fantastisk återhämtning. Hon är på gott humör igen, alla är på gott humör. Tiden flyger förbi och vi kommer snart fram till Eldris. Nu är det nära. Vi går i raskt tempo. Fötterna värker, vi är hungriga och trötta. Jag märker att Nicklas har ont i vaderna, men inget av detta oroar mig längre. Solens strålar värmer oss efter den kalla natten och snart är vi i mål. Känslan är underbar. Där sitter Våra klasskamrater Maria, Morgan och Martin och väntar med buljongvatten och bröd. Vi blir hemkörda och jag lägger mig i sängen och somnar med ett leende på läpparna medan jag tänker:

–        Vi klarade det, vi klarade det fanimej!

/ Kim Bergsten

Kim Bergsten läser fjäll och äventyrsledar-klassen på Älvdalens utbildningscentrum. Det går även att följa dem på deras egen blogg.

Annonser

5 reaktioner på ”Vasaloppsvandring

    • Ett tungt beslut med rätt! Har gått med knäproblem sedan dess! Men är sjukt imponerad av att de andra klarade det! citerar min kär vän Nicklas ”Det sitter bara i huvudet!”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s