Med kite i fjällen

Jag har kitesurfat i tio år. Tio år utan att ens känna lockelsen av att kombinera kite med skidor eller skridskor. Det kanske låter konstigt, jag älskar ju både att kajta och att åka skidor, men det skulle kunna bero på att flera av dessa åren har jag bott på platser som Teneriffa och Sydafrika. Då är det onekligen mer naturligt att kombinera en kite med en surfbräda och göra sitt bästa för att smacka sönder så många Atlantvågor man hinner med på en eftermiddag.  Men när man bor i Sverige, och det är februari, och man inte kommer bort från familj och jobb längre än en helg, då får man hitta på andra saker för att dämpa sin kiteabstinens. Det var helt enkelt dags att prova på, att undersöka om det fanns en lockelse i att kombinera kite med skidor eller skridskor.

Utrustningen samlas ihop på Blåhammarens fjällstation.

Utrustningen samlas ihop på Blåhammarens fjällstation.

Så en torsdagseftermiddag packade jag ner mina skidor och en ryggsäck med lite ombyte och begav mig mot Jämtland och Storulvån. Det var jag inte helt ensam om. Vi var ca 50 kajtare som var ditlockade av en Östersundkajtare vid namn Simon Jaktlund. Tanken var att ta sig till Blåhammarens fjällstation, den hörna av Jämtlandtriangeln där det enligt ryktet alltid blåser, och ha den som bas för att utforska området.

Den obligatoriska toppbilden uppe på Blåhammarfjället

Den obligatoriska toppbilden uppe på Blåhammarfjället

Vi gick på hudar upp förbi trädgränsen och riggade våra kajtar precis när det öppnade upp. Det visade sig att vi hade varit väl optimistiska om vinden, vilket gjorde att jag fick kämpa för att ta mig upp över krönet. Fick faktiskt kämpa så pass att jag undrade om det inte hade varit enklare att gå hela vägen upp till toppen på Getryggen. Men så kom jag runt kröken, vinden tog fart och så även jag. Det gick riktigt fort. På skrå. Skön känsla. Även om vinden inte räckte hela vägen fram till den väntande pasta bolognesen på Blåhammaren, fick jag en aptitretare på det här med snökajt.

Vägen hem hem över fjällen.

Vägen hem hem över fjällen.

Det blev en till kajtdag i strålande sol och svaga vindar. Det blev en till afton på stationen, med bolognesen uppgraderad till Blåhammarens, tydligen erkända, trerättersmeny. Och sen blev det dags att ta sig tillbaka till Storulvån. Sikten var sämre, men vinden var bättre. Plötsligt gick det att förflytta sig lite mer som jag ville. I ett nafs var vi tillbaka vid foten av Getryggen. I ett nafs var jag uppe en bit på berget. I ett nafs var draken i ryggsäcken och jag tog ett par sköna svänga ner till fjällstationen. I ett nafs hade jag förstått tjusningen med snökajt – att kunna utnyttja vinden för att snabbt färdas över vidsträckta fjällvidder, att kunna utnyttja vinden till att snabbt tjäna många höjdmetrar och att snabbt kunna få ner prylarna i en ryggsäck för att kunna få till bra skidåkning. Det finns säkert ännu mer tjusning med snökajt. Och min första kontakt räckte gott för att
jag ska känna lockelsen att upptäcka även dem. Och förstås att se till att det går att köpa kite för skidor, snowboard och skridskor på Addnature.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s