Emma om turerna på Svalbard med sina 7000 km3 is

Jag, Emma, min vän Anna och en spontan resa till Svalbard – en ögrupp i Norra ishavet där det bor fler isbjörnar än människor. Två av människorna som bor där, Klara och Linn, är anledningen till att vi åker dit. Vi lämnar ett sensommarvarmt Stockholm i mitten av september med en enda liten förväntning – att få se en livs levande isbjörn.

7. Lyckliga efter lyckad tur. DAVIDs namn”Vi är på Svalbard!”, utbrister min reskompis Anna när vi går av planet. Tänk att vi tog oss iväg. Välkomstkommittén består av påtaglig höstkyla, en pytteliten hangarbyggnad och en uppställning av bruna berg med vita toppar. Och så förstås isbjörnen som övervakar att ingen tar fel väska vid bagagebandet. Den första, men inte den sista, uppstoppade björn vi får umgås med under vår resa.

För oss är Svalbard, med sina 130 mil kvar till Nordpolen, ett exotiskt resmål som skulle visa sig förvånansvärt lättillgängligt. Flera flygbolag erbjuder resor hit för dryga 2 500 kr ToR under september. Tänk att vara så nära Nordpolen och ändå ha fast mark under fötterna. Mark som består av 13 % vegetation, 27 % sten och 60 % glaciär, eller 7000 km3 is om man så vill. Djurlivets förutsättningar kan anses vara något extrema.

1. Liten bild. När man lämnar byn gäller det att se uppVi spenderar vistelsen på golvet hos två goda vänner som arbetar på caféet ”Fruene” i centrum av Longyearbyn. Redan första kvällen tar de med sina trötta gäster upp på Longyearbyns närmsta topp, Varden på Platåfjellet. En välbesökt topp eftersom det finns en förening på ön som arrangerar en tävling där 10 av 14 näraliggande toppar skall bestigas innan ett visst datum. Postlådor och turböcker placeras ut och fylls i av den entusiastiska lokalbefolkningen, som både håller sig i form och blir bekanta med närområdena kring Longyearbyn tack vare arrangemanget.

Den första snön har fallit kvällen innan, så vi snörar på oss kängorna, fäller ut stavarna och hoppas på det bästa. Klara, Linn och deras kollega Linn studsar vant uppför stenskravlet med geväret slängt över axeln, medan jag och Anna börjar fundera på om det kommer vara så här stenigt överallt… Trots att vi spenderat mycket tid i Kebnekaisemassivet får vi omvärdera innebörden av vad begreppet stenigt kan innebära. Snön gör stenarna hala och vi klarar oss nätt och jämt ner igen med självaktningen i behåll.

Vi gör om samma tur dagen efter. Den här gången vet vi vad som väntar och vi angriper stenrösena med nyvunnen vana. Efter att ha fyllt i våra namn i turboken för andra gången samt en näraliggande på Sverdrupshammaren, fortsätter vi över platån mot Ninavarden. Solen tittar fram och ger oss en fin vandring mot minnesmonumentet där 22-åriga Nina Jeanette Olaussen miste livet efter att ha träffat på en isbjörn 1995. Efter det infördes en rekommendation om att bära vapen utanför byn.

2. På väg uppför NordenskiöldstoppenVi gör ett spontant toppförsök på Nordenskiöldstoppen, men vänder då vi varken har god sikt eller kompass med oss. Och så var det förstås det där med isbjörnarna. De tillför en viss nerv till allting. En dimension av saga, skräck och fascination. Jag ser några ”isbjörnar” (läs stenar, reds anm) i dimman innan jag får med mig de andra på idén att vända. I bakhuvudet hör jag det norska uttrycket ”det er icke skam å snu”, som hyllar klokheten i att vända istället för Sveriges motsvarighet, att ”kasta in handduken”.

3. Liten bild. Postkassen på LindholmshögdaVår tredje postkasse, alltså postlåda, kom att bli Lindholmshögda som vi besökte dagen efter. När vi står där på toppen med god sikt ut mot havet, funderar vi över hur det gått till när de första människorna närmade sig ön. Som med många geografiska upptäckter påträffades Svalbard av en slump år 1596, ca 100 år efter att Columbus var i farten. Det var holländaren Willem Barentsz med besättning som letade efter Nordostpassagen men istället fann denna ögrupp. Sedan dess har människorna på öarna avlöst varandra, och de flesta har varit knutna till någon form av utnyttjande av naturresurser. Först ut var valfångsten, sen kom jakten på ren, räv, isbjörn, valross, fågelägg med mera, men som tur var kom det första djurskyddet redan på 1920-talet. Isbjörnen blev dock inte totalfredad förrän 1973. I början av 1900-talet kom också gruvdriften igång, vilken fortfarande lever. Och idag har turismen blommat ut på allvar, med både ribbåtar och större båtar som slussar folk till gruvbyarna Pyramiden och Barentsburg, en dagsetapp från Longyearbyn. Eftersom båtturerna var fullbokade under vår resa tog vi oss istället an Hjortfjellet under vår tredje toppdag. Och tur var det.

6. På toppen av Hjortfjellet med utsikt över Longyearbyen, Platåfjellet och Nordenskiöldstoppen. DAVIDs namn.Hjortfjellet är en klassisk tur som erbjuds av Svalbards många guideföretag och som blir kronan på verket under vår vistelse. Paddling över Adventsfjorden, i torrdräkt och kajak, följs av en toppbestigning av Hjortfjellet med sina 900 meter över havet. Vi får lyxen att ha en egen lokal guide David, tillika kompis till Klara och Linn, som är en av universitetets många studenter. Till vardags doktorerar han på krafter i is, något som ligger oljebolagen varmt om hjärtat, men som tur är verkar isens krafter vara för komplexa att överlista än så länge.

9. Paddling hem över AdventsfjordenPaddlingen över fjorden går fint. Vattnet är grumligt av glaciärslam och jag kan inte låta bli att fantisera om en plaskande stjärtfena bredvid kajaken. Fisk som jag är sägs jag ha god fantasi, men på Svalbard fick den verkligen visa upp sin kapacitet. Efter en trevlig lunch en bit upp i sluttningen på andra sidan kliver vi på i stenraset upp mot toppen. Balansen får sig en utmaning när underlaget ständigt på rör sig. Till slut är vi uppe och får en underbar solig och vindstilla stund på toppen.  När vi satt oss till rätta med ryggarna mot röset kommer dock den där lilla extra kryddan igen. Isbjörnarna. Vi kan inte sitta med ryggarna mot platån som breder ut sig bakom oss. Anna tar vakt.

Som vanligt är det lättare att ta sig nedför än uppför och vi surfar ned på stora platta stenblock och kommer hem lagom till att middagen är färdig.

När vi åter igen står på flygplatsen är vi upprymda över vår vistelse. Vi är trots allt tacksamma över att inte ha sett någon isbjörn och glada över alla överraskningar som långt överträffade våra förväntningar – toppturerna, naturen med sina råa kontraster och alla människor vi mött.

/Emma.

Jag jobbar på Addnatures webbredaktion och är utbildad fjälledare och ingenjör. Jag gillar att vandra, klättra, cykla mtb och hänga i naturen i allmänhet. Mina tre favoritprylar under turerna på Svalbard var Osprey Variant-ryggsäcken, Meindl Island-kängorna och Marmot testjackan i det nya materialet NanoPro som lanseras våren 2014.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s