Att ge sig chansen att vinna en resa till Chamonix

Addnature undrade om jag, Petter, ville skriva några rader om resan till Chamonix – en skidtävling som Addnature, Marmot och Langley körde innan nyår och som jag VANN!
Så jag tänkte berätta lite om en riktigt bra skidvecka i form av en dagbok.

chamonix2

Jag och två anställda på Addnature träffas på Arlanda. Jag hade tidigare fått reda på att de skulle med och min kaxiga kommentar var då, att bara de kan åka skidor så är det okej. Det visar sig att Linus, som är skidansvarig på butiken vid Högbergsgatan, är en rutinerad toppturare och har bland annat åkt skidor nerför Mont Blanc. Och Ellen, som jobbar med reklamation, är en tidigare tävlingsåkare och vet hur man åker stort, fort och alltid på skär. Jag inser att det kanske är jag som är den som kommer få jobba för att hänga med. I Geneve ansluter Persson med planet från Oslo. Persson är min kompis som jag bjudit med på resan för priset jag vann var en resa för två! (inklusive hotell, mat och liftkort). Jag fick även ett helt skidställ från Marmot -skaljacka, byxor, mössor, handskar m.m. Det är en häftig känsla att bara få gå och prova kläder och plocka det man vill ha. Känns lite som man blir sponsrad av Marmot.

DSC00738
(Bilden: Jag Petter, Ellen och Persson – Linus är fotograf)

Uppvärmning i pisten i Grand Montets, Chamonix
Efter en stadig frukost på Langleys mysiga hotell Gustavia där vi bor går turen mot Grand Montets, som är nordsidan i Chamonix. Vi valde platsen då det varit varmt flera dagar och ont om snö på andra ställen. Det var ett tag sedan jag hade åkt ”på riktigt”, då jag mest harvat i barnbacken med mina små de senaste åren. Men nu var det äntligen skidor på riktigt igen!. Riktigt skidåkning är dessutom roligare på riktiga skidor vilket jag också var på jakt efter. Jag ville testa lite olika skidor för att hitta rätt och hade denna dag fått låna ett par Cash is king 188 cm av Langley-guiden då han ville sälja dem. Jag hade spanat lite på dessa skidor, som tillverkas av Hendryx och är ett spännande svenskt skidmärke och riktiga kvalitetsskidor. De har även lite nya idéer kring hur man ska åka skidor, som till exempel duck-stance. Det betyder att man monterar bindningen med hälen närmare innerkanten på skidan och står lite som en anka. De säger att en bredare skida då upplevs som smalare i pist och jag var nu riktigt laddad för att testa dessa 127 cm i midja i pisten

Solen strålar och vi tar Broucharden upp för att ta ett uppvärmningsåk och kolla in om man hänger med. Vi glider iväg på sköna böljande pister och skidorna biter fint även om jag får jobba lite för att komma upp på kant. Men väl upp på kant så viker de inte en tum utan känns lika stabila som mina gamla Stöckli Stormrider. Jag ler med hela kroppen, för bara att få stå på i en lång pist är en fantastisk känsla. Jag kör hur fort jag vill, eller egentligen hur fort som mina klena ben orkar hålla skär innan jag måste ta ett tjuvstopp och vila. Det blir en riktigt grym dag i pisten konstaterar jag.

DSC00767Coureumayeur i Italien 
Då det har snöat lite mer på andra sidan berget, i Coureumayeur i Italien, så tar vi bussen dit. Det visar sig vara mer snö där, och betydligt mindre folk. Vi pressar på i pisterna och tycker att det är riktigt schysst. Mina knäckta stormriders känns lite slöa så jag lämnar in dem på slipning medans vi tar en riktigt bra italiensk pizzalunch serverad av en kypare med mustach som passar i en tecknad film. Eftermiddagen består av fina skär i pisten och Ellen visar att hon är den som kan åka fortast av alla. Jag frågar lite efter tips och råd och får höra att jag fegar genom att trycka ut rumpan i svängarna och att inte våga iluta in tillräckligt. Hmm…visst var det jag som frågade, men att jag fegar var ju inte det jag ville höra…men inte fel att få en skidlärare med i priset så jag gnuggar vidare och förstår vad hon menar efter ett tag. Våga luta mer inåt!

Italien igen med 40-50 cm nysnö!
Det har snöat hela natten och eftersom vi vet att underlaget är bättre i Italien åker vi dit och är redo för puder där. Jag har fått låna Ellens El Patron, som är ett par Nordica skidor. En kul och kvick skida med mycket sväng. De är lite för korta för mig, men att åka nysnö i skogen med tror jag att de kommer passa bra till. Det visar sig när vi kommer upp på toppen att det snöat en 40-50 cm nysnö. Helt sjukt bra studsar vi ner och tar glatt emot snö som skjuts upp i ansiktet . Åket är inte det längsta, men vi är ensamma där och hinner åka tre åk under liften innan någon annan kommer. Vi åker in i skogen och har ytterligare ett antal orörda åk. En sån sjukt bra dag. Vi kör på, filmar, hoppar, leker och känner oss odödliga. När solen tittar fram öppnar toppen upp och vi lyckas tajma första kabinen och åker en orörd ränna. Ok, den var inte bottenlös utan det mesta av snön hade sprängts ner av patrullen, men det var ett kul åk ändå och vi kände oss nöjda när vi sen åt vår baguette i solen. Fortsatte åka orört hela dagen och var sjukt nöjda. En som inte var lika nöjd var Linus som knäckte sina skidor efter ha kört lite för hårt in i en puckel. Surt – men som tur var hade han två par med sig.

DSC00782I orörd snö med bergsguide
I priset jag vann ingick en dag med guiden Micke Ericksson på Bergsguidebyrån Guideme så det blir en dag med honom och det kändes utmärkt att låta guiden styra så att vi får bästa förhållanden. Det bar av till Italien igen och det hade snöat hela natten igen så det var alltså helt ospårat men nu även med strålande sol – drömförhållanden helt enkelt. Vi var lika förväntansfulla som femåringar är på julafton.

Vi kommer fram till kabinen i La Palud där Micke möter oss och delar ut selar. Vi ska upp på Helbronner som är en topp på 3462 meter där vi ska ner på glaciären. Väl på toppen så lägger man skidorna i en liten varuhiss och sen väntar en trappa på 200 trappsteg – en bra uppvärmning på 3000 meters höjd. När vi kommer ut blåser det lite från Chamonix hållet så vi måste gå runt själva toppen för att komma ner till glaciären. Sista biten är en ståltrappa som avslutas med en stege ner på glaciären. En kul sätt att inleda åket på om även om det tog sina 20 min att ta sig dit.

När vi ska sätta på oss skidorna ser Persson att Linus skidor är spräckta. Eftersom bindningen inte sitter fast ordentligt går de inte att åka på. Andra paret skidor på två dagar som Linus förbrukat svider hårt – men frågan är om det inte sved ännu mer att vara så nära ett fantastiskt åk och behöva klättra tillbaka hela vägen. Svider fortfarande i mig när jag tänker på det…

Men nu till åket. Jag har för dagen lånat ett par Purple Haze skidor på Hendryx testcenter där man kan testa skidor gratis. De har testcenter lite överallt och ett bra sätt att få testa skidor.

Vi blickar ut över den magnifika Aosta dalen, flinar en stund åt all orörd snö innan vi glider iväg en efter en. I början är det lite flackare och det är så djup snö att man inte riktigt får upp farten. Ett lyxproblem som när det blir lite brantare helt plötsligt vänder till att bli fantastiska faceshots.

Vi åker, skrattar och njuter. Vi tar ett åk till och möter Linus på toppen som precis har hunnit tillbaka till toppstationen. Vi försöker att inte le för mycket och lider med honom. Men när vi återigen kommer ner på glaciären tar puderlyckan över igen. En riktigt bra dag som vi avslutar med att åka en orörd brant ränna. Sjukt kul och vi får tacka Micke som visade oss bra linjer och fina åk.

DSC00790Skogsskidåkning i sol och nysnö
Vår sista skiddag blev dock ännu bättre än sol – för på kvällen innan började det snöa igen så det blev en tidig kväll och laddning för vår sista dag. Vi åkte till Grand montets och siktade på lite skogsskidåkning. Vi börjar snacka med några 20-åriga norska bummare när vi står och väntar på att den första kabinen ska gå. Det är något speciellt med att stå i kön i Grand montets och vänta på första kabinen. Jag har inte upplevt puderhets mer påtagligt någon annanstans. Det är en upplevelse i sig. Vi träffar några norska 20-åriga bummare som visar oss rätt fallinjer i skogen. Det gör det till en till riktigt bra dag där vi studsar omkring i ospårad djup snö. Att få åka med någon som hittar på berget gör att varje åk blir riktigt bra. Fast att följa efter någon kan även ha sina överraskningar som när Persson försökte ta rygg på den ena killen och plötsligt insåg att han var 5 meter upp i luften. Men mycket snö och lite tur gjorde att han klarade sig bra, samtidigt som han hade fått en bra krasch att berätta om hemma.

Nackdelen med Grand Montets är att det blir uppåkt fort då det finns många som vill åt snön. Vi ser lite solstrålar som bryter igenom och vi chansar på att åka upp på toppen för att det ska spricka upp. När vi går ut ur kabinen ser vi klarblå himmel som plötsligt bryter isär molnen. Lika snabbt som våra leenden sprider sig så kommer molnen tillbaka. Allt är sen vitt och vi ser ingenting. Vi får kämpa oss ner utan någon sikt alls i uppkörd lössnö. Efter ytterligare några åk är vi trötta, mycket nöjda och tar bussen hemåt.

Att få tre snöfall på en vecka är tur, och det känns som vi haft tur för det mesta hela veckan.  Att jag vann denna resa var också tur – men man måste ge sig chansen att få tur ibland. Jag är riktigt glad att jag tog mig tid att svara på tre frågor i Addnatures tävling och skriva en motivering till varför just jag skulle vinna. Det var helt klart värt det :)

/ Petter

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s