På resande fot – I huvudet på Hanna Jonsson

En av de största klichéerna – att jag älskar min sport för alla underbara ställen den tar mig till och alla fantastiska människor jag lär känna på vägen – är sann! Det ser så banalt ut på papper, så otroligt vanligt, men det är inte så det känns i verkligheten. När jag är ute och reser med min mountainbike får jag den där bubblande, pirrande känslan i kroppen och jag blir alldeles ivrig. Alla mina sinnen öppnas för att ta in nya intryck; smaker, dofter, vyer och upplevelser. Jag blir hög på känslan. På äventyret som väntar. Jag kan omöjligt vara den enda som känner så här?

bild1
Någonstans i Frankrike på väg mot nya äventyr sommaren 2013.

De senaste veckorna har det varit full fart både utför (och uppför) berg och någonstans längs vägen inser jag att jag går i dvala de delar av året när jag inte reser. Då är jag i och för sig ganska nöjd med min tillvaro (det är inte som om jag sitter still då heller – min kille bor i England så det blir en del cykelhelger där), men det är när jag ska ut på något nytt äventyr i de stora bergen som jag inser hur mycket jag älskar att vara på resande fot. Så det är när jag och Lina Skoglund släpar våra väskor genom Geneves flygplats på väg till tågstationen som känslan slår till och jag börjar fnittra obehindrat. Jag fylls av glädje, spänning och avkoppling. Vi är på väg till Visp i södra Schweiz för tre dagars mountainbiking tillsammans med Alpine Trails – ett guidebolag som drivs av supertrevliga Martin Bütler – årets första riktiga äventyr.

bild 2
Vissa vyer är bättre än andra – Jag och Lina i närheten av Visp i maj i år.

Det mest slående för mig i Visp är de underbara vyerna. Jag älskar alperna! De ser arga ut, vassa och elaka samtidigt som de utstrålar skönhet, stillhet och färg. De oändliga gröna dalarna med de turkosa floderna och sjöarna. De vita alptopparna. Åh, jag får gåshud av tanken. Cyklingen är ju inte direkt fy skam heller. Vi susar utför 20 minuters utförslöpor i full fart. På grusiga stigar och inne i gröna skogen far vi fram förbi små undangömda skjul, kossor med stora bjällror kring halsen, lokala trädgårdar, öppna ängar med blommar i alla färger och vattenfall med månliknande stenlandskap. Under dessa tre dagar guidas vi personligen av Martin och han lär oss allt han kan om mountainbiking i den här delen av Schweiz. Vi har otroligt trevligt ihop och när jag och Lina åker därifrån känner vi att vi utökat vår kompiskrets ytterligare.

bild 3
Kan det bli vackrare än så här?

Återigen slås jag av alla dessa fantastiska människor som tycks ha samlat sig i mountainbikevärlden. Det är så lätt att känna sig välkommen i denna gemenskap. Folk har olika bakgrunder, kommer från olika kulturer och delar av världen men passar ändå ihop som pusselbitar i något slags globalt mountainbikepussel. Man känner alltid någon som känner någon. Om det så är en fransman som jag lärde känna i Kanada, som nu bor i Nya Zealand vars kompis jag lär känna i Italien. Eller så är det en cykelkompis från England som taggats i en bild från Nya Zealand tillsammans med en annan cykelkompis från Sydafrika. Världen är liten. Mountainbikevärlden är ännu mindre. Och alla dessa människor har en sak gemensamt, de är avslappande, coola och supertrevliga.

bild 4
Pizzahäng med campinggänget i Franska alperna sommaren 2013. Några gamla bekantskaper, några nya!

Efter Visp hinner jag knappt packa upp förrän jag ska packa igen för att åka till Skottland för årets första världscuptävling i Enduro. Jag har varit lite i Skottland under den tiden jag bodde i norra England, men aldrig just i Tweed Valley där Enduro World Series (EWS) nu skulle hållas. Återigen får jag den där frihetskänslan på planet till Edinburgh. Jag har precis varit på väg att missa flyget från Arlanda eftersom Arlanda Express stod still och det var allmänt busskaos. Efter lite om och men löser det sig till det bästa då både jag och cykeln hinner med planet och flygvärdinnan i all hast glömmer att ta betalt för cykelväskan. Sådana här oförberedda situationer skakar liv i mig och slungar mig ur min vardagslunk. Och (återigen en kliché som stämmer så väl men låter så löjlig), jag känner att jag lever!

bild6
När man cyklar på alla dessa platser världen över så upptäcker man mer än bara lokala mountainbikestigar. Man upplever mat, kultur och natur. Här i en pittoresk bergsby ovanför Visp, Schweiz tidigare i år.

Detta har hänt så många gånger innan. De bästa (och värsta) situationerna har inträffat med min kompis Hannah Barnes på våra somriga roadtrips. En gång höll vår van på att rulla ut för ett klippstup då Hannah’s handbroms inte funkade och bilen sattes i rullning när vi stod 20 meter bort och tog kort (vi fick springa snabbt!). Eller när vi fastnade med samma van i en Italiensk alpby för att vägen blev så smal och husväggarna var så nära att vi varken kom framåt eller bakåt. Jag hade stukat foten och kunde inte stödja mig på den och Hannah hade slagit i ryggen och kunde knappt vända sig om. Jag hoppade runt på ett ben och försökte ge anvisningar till Hannah som knappt kunde vända sig om för att se om hon kunde backa eller ej. Vilket par. Till slut hade vi engagerat stadens varje man, kvinna, barn och hund i vårt öde och på något sätt tog vi oss loss. I dessa situationer vill man gråta i desperation och efteråt tjuta av skratt.

bild7
Jag och Hannah i Chatels (FR) branter sommaren 2013.

De bästa är när vi slår läger vid någon by och sedan på morgonen vaknar upp och inser att vi parkerat mitt på en blommande äng, med en sjö i närheten och en å som rinner precis bredvid. Vi kan bada, laga mat, träna yoga och ta våra cyklar upp för närmaste bergspass och ner för dess vandringsleder. Eller när vi inser att vi är i samma by som några cyklister vi inte träffat på ett år och de slår upp läger precis vid oss. Campinglivet är underbart. Man har det man behöver och inget mer. Lite cykelkläder, något underställ för iskalla alpnätter, en bikini, en mountainbike, ett gasolkök, ett bord och några stolar. Mer behöver man inte. Och det är då jag slappnar av. Slutar tänka och lever i nuet. Riktig glädje är att åka förbi en sjö som man kan bada i på vägen till en ny destination efter att ha susat ner för underbara långa single tracks hela dagen. Extra cred blir det om det närmar sig midnatt, man inte har tvättat sig på tre dagar, och åker förbi Lac Leman (Genevesjön) precis när Frankrikes nationaldag firas med ett magiskt fyrverkeri på andra sidan sjön.

bild8
Vår campingplats i Val D’Allos förra året. Inte så dåligt.

Även Skottland kan erbjuda mig denna känsla av att leva i nuet även om det gäller en tävling och jag endast är borta en långhelg. Tävlingen är tuff, riktigt tuff, och jag kopplar bort all annan vardagsstress och fokuserar på att ta mig igenom dagarnas tävlingssträckor. Lycka är kanske inte den känslan jag känner när jag trampar mig uppför Innerleithens och Glentress långa backar – men jag tänker inte direkt på tvättiden jag inte får glömma bort nästa vecka, EU-beställningen som jag måste skicka ut på jobbet när jag är tillbaka, eller hyran som jag troligtvis inte kommer ha råd med då jag reser för mycket. Istället susar jag utför branta kurvor och hala rötter utan ett bekymmer i världen (förutom att ta mig ner för dessa stigar så klart).

bild9
Startnummer 25 under EWS i Tweed Valley första helgen i juni i år. Många tankar och maxad nervositet (photo cred: Duncan Philpott).

bild9.2
Innerleithen och dess mörka hala skogar (photo cred: Duncan Philpott).

Att resa med en mountainbike ger en sådan frihet. Olika tävlingar gör att man åker till olika ställen man aldrig annars skulle upptäcka. Folk man träffar och lär känna på vägen tar med en till sina hemtrakter och lokala stigar som man heller inte annars skulle upptäcka. Tack vare min mountainbike har jag cyklat i nästan alla Frankrikes hörn; Alpe D’Huez, Les Deux Alpe, Grenoble, Val D’Allos, Millau, Morzine, Chatel och listan fortsätter. Jag har även fått uppleva många underbara ställen i Kanada, Andorra, Schweiz, Norge, England, Wales och Skottland. Och Sverige så klart. Italien har jag varit i en gång och ska snart tillbaka då det står på tur efter Årefestivalen nästa vecka. En världscup i Enduro i La Thuile andra helgen i juli – sedan är det jag, min mountainbike, en bil, ett tält och hela Italien (eller norra Italien i varje fall). Vi får se vart kosan styrs då, men Gardasjön ligger högt på listan.

bild 10
Blickar ut över en dal i hjärtat av Andorra sommaren 2013.

Så medan jag sitter och bleknar på mitt kontor så drömmer jag mig bort till soliga single tracks, branta stigar och Italiensk mat. Tänk om man kunde resa på heltid.

bild 12
Ja, tänk om? – Grenoble (FR), juli 2012.

Läs Hannas artikel om EWS i Tweed Valley här.
Fler äventyr i bildformat: @swedehanna på Instagram

Hanna Jonsson är vår Addnature och Bikester friend och kör i Maloja. Läs mer om Hanna här.

Annonser

En reaktion på ”På resande fot – I huvudet på Hanna Jonsson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s