En ”Guide for dummies” till MTB Enduro

Av: Hanna Jonsson

”Har du varit ute och cyklat enduro?”

Det här med enduro – ett gammalt koncept med ett nytt ord – har fått hela mountainbikevärlden på fall de senaste åren. En tävlingsform som blandar det adrenalinfyllda downhill-åkandet med det extremt fysiska cross-country trampandet. En tävlingsform som jag tycker är helt fantastisk men ett ord som har blivit aningen överhypat. Vad är egentligen Enduro?

Konceptet (eller tävlingsformen) som fransmännen startade för mer än 10 år sedan – då mer känt som ”Mountainbike Rally” eller ”Downhill Marathon” – går ut på att man tävlar ett antal delsträckor som sedan läggs ihop till en totaltid där snabbaste totaltiden vinner. Det kan röra sig om 4 olika tävlingsbanor till upp emot 10 st. Banorna är framförallt långa och downhill-orienterade med några trampsträckor. Fransmännen hävdar att max 10-15 % av tävlingsbanan ska vara uppför och resten utför. Mellan de olika tävlingsbanorna tar man sig ofta genom att trampa upp till nästa start eller i vissa fall använder man sittlift. Mellan banorna finns det ingen tidtagning men det är ganska vanligt att man har en starttid för när man måste vara på plats för sitt åk – en sk. maxtid för att ta sig upp.

jacob gibbins photography la thuile Foto: Jacob Gibbins, EWS La Thuile

Varför är det då så himla roligt? Det är ett väldigt socialt tävlingsformat då man ofta har tid att cykla upp till banstarterna tillsammans med kompisar. Man behöver oftast inte (kan dock variera!) toktrampa för att hinna upp till sin starttid. Den första endurotävlingen jag körde var i Hamsterley i norra England och jag förväntade mig något slags mardrömsrejs där jag inte kom fram i tid till de olika tävlingssträckorna – men istället kom jag därifrån med en tredjeplats och en hel drös av nya vänner. Jag hade gott om tid att ta mig upp, så gott om tid att jag och tjejerna som startade ungefär samtidigt satt och trampade uppför i lättaste växeln och pratade om allt mellan himmel och jord. Man körde sin tävlingsträcka för att sedan återuppta konversationen fram till nästa tävlingssträcka. Jag var fast – vilket roligt och avslappnat tävlingsformat!

fra¦èn EWS skottland
I väntan på start, EWS Skottland

Varför har det blivit så populärt? Kanske är det just tävlingsformatet som har gjort det så populärt. Du behöver inte ha ”balls of steel” för att slänga dig utför en galen downhillbana och du behöver inte heller vara en fysisk supermaskin för att klara dig igenom en crosscountrybana – du behöver lite av varje. Har du en stigcykel och kan vara ute och cykla dina lokala spår i några timmar kan du klara dig igenom en endurotävling. Alla kan i stort sett ta sig nedför banorna (mer eller mindre graciöst). Jag har själv glidit ner vissa sektioner under världscuptävlingarna på ansiktet och undrat hur det ser ut när världseliten tar sig ner för samma sektion.

Tävlingsformatet lockar både glada amatörer och superproffs. Det är faktiskt riktigt häftigt att tävla sida vid sida med de största namnen inom sporten. Ibland blir jag till och med lite starstruck – lilla jag och proffsen. Mäktigt. Formatet har behållit sin charm och avslappnade karaktär trots att enduro-världscupen nu kört snart två säsonger. Världscuptävlingarna blir dock allt tuffare och snart befinner jag mig väl i mitt mardrömsscenario när jag inte hinner upp till en starttid. Men den dagen – den sorgen. Jag förstår också att världscuperna görs tuffare för att kunna sätta även den bästa av åkare på prov. Men jag hoppas, och tror, att enduro-tävlingarna på lokal nivå fortsätter att vara en tävling där den ”vanliga” mountainbikefantasten kan vara med.

La Thuile Enduro World Series
Hanna kollar närmare på stenarna. Foto: John Parkin, EWS La Thulie

Hur ser en endurobana egentligen ut? Så kommer vi till den gyllene frågan – hur ser egentligen en riktig endurobana ut? En fråga som jag har hört så oändligt många gånger och läst ännu fler underhållande diskussioner om på diverse forum. Frågar du en fransman så innebär det ofta att du ska cykla minimum 8000 meter utför under tävlingens gång och du tar dig till toppen med hjälp av en sittlift. Full-face hjälm är obligatorisk och oftast tävlar du banan utan att ha sett den innan. Att tävla banan ”blind” är ganska unikt för Frankrike. En italienare skulle däremot påstå att man måste trampa, till viss mån, upp till toppen. Sittlift kan användas ibland och full-face hjälm används alltid. Gemensamt för dem båda är att banorna är långa (ofta mellan 10-20 minuter) och tävlingsdagarna utmattande. Flyttar vi oss norrut till Storbritannien och Irland så kan banorna av naturliga skäl inte vara lika långa utan är ofta runt, eller strax under, 10 minuter. Liten hjälm är vanligast och mellan tävlingssträckorna trampar man. Här uppe i Skandinavien finns det en enduroserie i både Norge och Finland, men jag har själv aldrig tävlat där så jag kan inte deras rutiner. Här i Sverige har snart hela den första endurocupen gått av stapeln och vi håller fortfarande på att hitta ett format som fungerar för våra små kullar – men tävlingarna är populära och har lockat fler och fler åkare. Enduro kan just anpassas efter landskap och terräng och är tävlingarna ser olika ut beroende på i vilket land man befinner sig. Förslagsvis borde vi i Sverige kunna anamma fransmännens stuk att köra en bana flera gånger istället för att lägga in en bana till bara för totaltidens skull. Hellre köra en bra bana två gånger än två olika banor ”bara för att”. Det finns många kreativa lösningar som väntar på att utforskas – jag ser med spänning fram emot nästa års svenska enduroserie för att se hur tävlingsformatet utvecklats!

jon bokrantz ha¦êng vid start 3 Grycksbo
Foto: Jon Bokrantz, CES Grycksbo

Hur vet du om enduro är för dig? Om tävling som koncept känns skrämmande se det som en otroligt rolig dag med polarna där ni kan jämföra tider mellan varandra vid dagens slut. För det är faktiskt så det känns vare sig man tävlar i toppen eller i botten – man är ute och kör fantastiska stigar i fantastiska landskap i fantastiskt sällskap. Hur kan det inte bli en fantastik dag?

Begrepp att slänga (eller inte slänga) sig med i endurovärlden:

Har du varit ute och cyklat enduro?” Rätt svar: ”Nej, jag har kört mountainbike i skogen.”

Är det där en sån där enduro-cykel?” Rätt svar: ”Nej, det är en all-mountainbike.”

The spirit of enduro” – ett uttryck som spritt sig som en löpeld i endurovärlden och används när någonting har varit jobbigt, brant, roligt, utmanande, episkt, konstigt, snabbt, långt, kort, uppför, nedför, inte uppför, inte nedför, teknisk, om det spöregnat, om det varit olidligt varmt etc. När borde man egentligen använda sig uttrycket? Rätt svar: aldrig.

Arm-pump” – något du kommer få av att cykla utförs i över 10 minuter non-stop.

”Dropper-post” – en höj- och sänkbar sadelstolpe som kommer väl tillpass under banornas korta klättringar och långa utförslöpor.

Blind racing” – ett mer riskfullt, men mycket underhållande, koncept som fransmännen ofta kör med. Du tävlar banan utan att ha sett den innan, vilket sätter hela din cykelkunskap (=överlevnadskunskap?) på prov.

Enduro line” – den snabbaste, a.k.a rakaste, vägen nedför stigen. Innebär ofta att man hoppar över en eller ett par kurvor. Men snälla – i all enduro line hysteri – håll er till banan. Don’t cut the course!

ha¦êng i liften EWS La Thuile
Lifthäng, EWS La Thuile

//Hanna Jonsson

Annonser

En reaktion på ”En ”Guide for dummies” till MTB Enduro

  1. Underbar läsning och härligt att läsa om dina erfarenheter! Är en ensamtävlande medelåldersskogs murvel som funderar på att gå in i enduro tävlingar! tror du har övertygat mig! Älskar din artikel och din motivation!

    massa kramar Tommy

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s