Mikkes tankar kring räddningsstrategi vid lavinincidenter

I samband med Saferides kvällskurser inom lavinutbildning som jag, Mikke Eriksson, har kört tillsammans med Addnature har önskemål om handlingsplan vid lavinincidenter uppkommit. Här kommer därför en sammanfattning som kan vara värd att ta i aktning, och som passar bra att dela med sig av nu när skidsäsongen börjat.

När det går lavin och någon/några åker med så är det en god idé att göra följande:

1) Snabbt organisera gruppen för räddningsinsats, vilket innebär att någon tar huvudansvar / ledarskapet, dirigerar vad som ska göras, håller koll på stora bilden av situationen (hur ser situationen ut just nu, hur ser gruppens resurser ut, hur många saknas och vart sågs de sist, vad bör göras härnäst, vad har gjorts etc.), hjälper till att prioritera handlingar. Stressade grupper utan ledarskap tenderar att bli röriga och ineffektiva.

2) Se till att få en överblick över säkerheten. Är det säkert att ge sig in i lavinområdet? Kanske någon behöver ha koll på ev. övriga risker i området och kunna varna.

3) Slå om alla transivers till sökläge så att inte förvirring uppstår kring sändsignaler. I samband med sök så är det en god idé att slå av eller i alla fall lägga mobiler åt sidan som att dom inte stör sökarbetet och era transivers.

4) Om resurser finns se till att tillkalla räddningstjänst med en gång om situationen verkar allvarlig. Det skapar ett visst lugn att veta att hjälp är på väg. Se till att gruppen har nödvändiga telefonnummer med sig för att komma i kontakt med räddningstjänsten. Dessa kontaktuppgifter finns att få hos pistörerna, via liftstation (och liftsystemets webb), via guidebyrån etc.

5) Genomför grovsök (kryssa fram och tillbaka om du är själv, är ni fler så kan ni ev. täcka in hela lavinområdet genom att med mellanrum gå i lodlinjer). När du får signal så lita på att transivern gör sitt jobb, dvs undvik att göra egna kurskorrigeringar. Glöm inte bort att titta och lyssna samtidigt, det kan finnas en del tecken i lavinområdet som vittnar om vart personer finns begravda.

6) Genomför finsök (krysspejling nära snön) och sondera därefter. Kom ihåg att låta sonden sitta kvar i snön när du har träff (eller har signal om du har en digital sond).

7) Gräv. Gräv nerifrån och upp mot sonden, då är det lättast att få bort snön. Byt av varandra när någon blir trött.

De som inte behövs för finsök och grävande kan fortsätta söka efter eventuell fler begravda. Det är lätt att bli fast vid första/närmaste signal, men klockan går och det kan behövas avsättas resurser för fortsatt sökande.

9) När person är hittad se till att andningsvägar är fria. Skydda mot köld. I övrigt handlar de tom att göra vanlig första hjälpen.

Hälsningar / Mikke Eriksson

Min bakgrund, som har relevans för lavinfrågor, består i att jag livnärt mig som bergsguide sedan mitten av 90-talet och är internationellt verksam UIAGM-guide i Alperna sommar som vinter sedan slutet av 90-talet. Nu mer bor jag i italienska Aostadalen, strax ovanför Courmayeur. Under lågsäsong arbetar jag med ledarskap och gruppdynamik i företagsvärlden, samt dricker halvdant kaffe på Addnatures kontor och kör nu lavinutbildningar i samarbete med Addnature och Alpingaraget.

Mig, Mikke, följer ni på Bergsguidebyrån Guideme på Facebook.

Lavinkurs i Åre för kunskapsspridning om lavinsäkerhet

Pling. Ytterligare ett mejl hade inkommit på mobiltelefonen. Som vanligt klickade jag mig in och kikade vad det var för något. Mejlet kom från InspireUs som Addnature jobbar med: ”Vi vill börja med ett TACK! Genom att du har sökt till SLAO´s Grundkurs i Åre så är du med och lyfter frågan om lavinkunskap och säkerhetstänk vid offpist-åkning…” Jaha, tänkte jag, det var ju trevligt att de hörde av sig när de valt ut de som ska få gå kursen, det ska bli kul att se vilka det har blivit. Mejlet fortsatte: ”du är en av de åtta som får chansen att gå SLAO´s grundutbildning i lavinkunskap i Åre”.

Idag gästbloggar jag, Emelie Person, här på Addnatures blogg om den lavinutbildning jag var med på som InspireUs tagit fram för tjejer med stöd från bland annat Addnature genom deras Saferide lavinsäkerhetskoncept.

Äntligen var det min tur att ta tag i detta med lavinsäkerhet som jag tänkt göra under flera år! Inte nog med att det var overkligt att just jag skulle få gå kursen, mot alla odds kom stormen Ivar och ville försöka förstöra vår helg. Som att kunna övervinna naturens krafter i form av laviner, övervann vi även stormen. Tåg ställdes in och taket på Holiday Club blåste av, men trots detta lyckades alla vi åtta kursdeltagare på ett eller annat (säkert!) sätt ta oss fram till Åre, om än lite senare än planerat.

Tjej efter tjej ramlade in under kursen allt eftersom de kommit fram, och tillslut var vi en fulltalig kurs tjejer med olika bakgrunder, åldrar och framtidsplaner. Men något hade vi gemensamt. Dels intresset för off-pist åkning, dels viljan att som tjej kunna stå på sig, att kunna säga ifrån när vissa beslut är dumdristiga. För att ha kött på benen och våga stå på sig är det mycket lättare om man har kunskap i bagaget. Tänk att få vara den tjej i gänget som alla väljer att lyssna på för det man säger är väsentligt och inte bli den svaga länken i gruppen som ”fegar ur”.

Det kom ganska snabbt fram att vi alla på kursen har varit i liknande situationer när det gäller off-pist åkning. Tänk dig att det är en solig och fin dag. Nedan dig ligger nysnön på den perfekta sluttningen. I tankarna vill du så gärna dyka ned i den djupa snön efter den långa toppturen, men trots det säger magen ifrån. Det är något som inte känns rätt, det verkar inte säkert att ta sig ned där idag. Vad gör du? Ska du vika dig för grupptrycket och följa efter de tuffa, eller gå tillbaka – ensam?

Det är bara magkänslan vi har kunnat lita på eftersom vi inte har haft kunskap av att läsa av naturen tidigare. På grund av detta är det svårt att säga ifrån varför det inte känns bra. Efter den här tre dagars kursen kan vi nu gå ut där och vara den med kunskap. Vi kan förstå oss på naturen och fatta kloka och säkra beslut. Som grupp ska man hålla ihop, ingen ska behöva vika av ensam. Man ska heller inte behöva kasta sig ut någonstans där det är stor lavinfara.

Frågan är egentligen hur många som vet vad de håller på med där ute. Anledningen till att just jag sökte till kursen var för att jag gjort så mycket dumma grejer. Jag har hängt med ut på turer och alltid haft med mig riktig utrustning, men jag har inte kunnat hantera den. Om det väl gällde skulle jag inte ha kunnat rädda någon. Varför de jag har åkt med har velat ha med mig på turerna är också en fråga i sig. För sin egen säkerhet måste man åka med folk som kan. Kan man inte hantera utrustningen – stanna då hemma och öva istället. Man är inte säker för att man har en spade med sig eller en tranciver i ryggsäcken som vissa har. Det gäller ju att undvika de åken som kommer att få en att hamna i en sådan situation så att man måste använda utrustningen. Och för att kunna undvika sådana åk krävs kunskap och erfarenhet. Detta är något vi har med oss efter den här helgen, men det räcker inte – vi måste öva, öva, öva. Åka med andra kunniga och fortsätta göra trancieversök.

Lavin 1 är en riktigt bra kurs som jag önskar att alla off-piståkare skulle gå. Det gäller att ha respekt för naturen och det är svårt att ha om man inte förstår sig på den. Därför kommer jag, tillsammans med alla de andra tjejerna på kursen, försöka sprida våra kunskaper vidare på olika sätt. Vissa ska gå kursen Lavin 0 för att föra vidare information via föreläsningar, andra ska ta upp det för barnen på skidskola bland annat. Jag själv hade tänkt skriva ett inlägg på min blogg med tips och försöka sprida det via forum. Dessutom kommer jag åka tillbaka till mitt gamla jobb i Kanada och ta ut så mycket personal på berget som möjligt för olika tranciversök-sessions tillsammans med grill och dryck.

Kom ihåg, låna inte ut din utrustning till någon som inte kan använda den. Men sprid dina kunskaper så att fler i dagens samhälle lär sig läsa av naturens krafter så att vi minskar statistiken vid dödsfall under lavinolyckor.

Ut och ha kul, på ett säkert sätt! 

/ Emelie

Rustad för friluftsliv på häst i alla väder

Efter en dag i citybutiken på Addnature kör jag, Maja, ut mot den mest glesbodda delen av Värmdö och det blir successivt mörkare, färre gatlampor, färre hus som lyser upp omgivningen, bara snön som låter mig märka konturerna utanför. Det är som en tyst, mörk kappa som lägger sig runt bilen och till slut framträder stjärnorna över mig, lika mångfaldiga som tusenskönor på en somrig gräsmatta. Jag är på väg ut till stallet för att rida på någon av de olika hästar jag lånar ett flertal gånger varje vecka. Ridning har alltid för mig varit likställt med allt annat friluftsliv som jag utövar. Lika mycket frihetskänsla och utmaning bjuds här som när jag klättrar, paddlar eller springer i terrängen. Jag får utforska naturen tillsammans med dem och det är en sällsam upplevelse som är svårslagen. Vi har tillsammans ridit hundratals mil genom åren över stock och sten och klättrat upp för backar och trängt oss igenom snårig terräng; vi är oftast nöjda som rika troll både jag och häst när vi återvänder till stallet svettiga och genomarbetade. För ridning är definitivt också bra träning!

Likt klättring och paddling är ridning en prylsport och det finns ingen ände på hur mycket saker man kan utrusta sig med för att sätta guldkant på sitt utövande eller bara för att optimera upplevelsen. Men något som alltid förvånat mig är hur dåligt klädda de flesta ryttare är samt att de ofta använder billiga pannlampor med sämre kvalitet trots att deras behov av ljus vid mörkerridning är större än de flesta terränglöpares. Eftersom jag är en friluftsmänniska har jag såklart testat många produkter även när jag är ute och rider och tänkte rada upp några exempel som jag tycker förbättrar min upplevelse.

Mitt absoluta förstahandsval av pannlampa är Petzl NAO. Det är oftast så mörkt  där jag rider att jag knappt kan se en meter framför mig om inte månen lyser full! Den här pannlampan som jag laddar via USB i bilen på väg ut till stallet skär genom mörkret som en kniv i smör och jag får nästan känslan av dagsljus i den tydliga käglan framför mig när jag klampar genom leran i hagen för att hämta hästen. När jag väl sitter i sadeln och tar en tur så får jag en riktigt bra spridning av ljuset både på sidorna omkring mig och rakt fram känns det tryggt att följa vägen i högt tempo. Eftersom lampan har en reaktiv sensor så bländar den automatiskt av om det kommer ett hinder i vägen; som dimma eller grenverk, så att jag aldrig får en försämrad synförmåga medan jag använder lampan. I en situation som denna när jag inte heller är beroende av lampans vikt fungerar NAO väldigt bra, den är nästan som designad för ridning konstaterar jag nöjd.

Kylan.. Den otroliga kyla som vid ridning kan vara värre än fantasin kan ana är något jag bekämpar med underställ från Smartwool. Till mina kunder brukar jag förklara nyttan med merinoull genom att jämföra med det faktum att fåret går utomhus 365 dagar om året i alla väder; den behöver ett material som klarar allt. Värme, kyla, fukt, vind och smuts. Att klä mig i merinoull närmast kroppen, inklusive fötter, händer och huvud är den bästa lösningen även för ryttare; när man sitter länge i sadeln och egentligen strävar mot att sitta så still som möjligt är ullen oslagbar. Men även sommartid när värmen istället kan vara tryckande så bär jag gärna en tunn ulltröja som skapar ett perfekt mikroklimat, skyddar mot för mycket sol och gör ridningen behaglig.

Som mellanlager använder jag alltid en Houdini Power Houdi som sitter slimmat över understället och transporterar fukten ut från kroppen. Lagom varm och otroligt stretchig och slitstark. När vinden viner rätt i ansiktet (ja, hästen måste motioneras oavsett väder) så är Power Houdins höga hals med luva ljuvlig att borra ner snoken i! Mot vind, regn och smuts har jag ett skalplagg och här finns egentligen inga regler, det kan lika väl vara en skidjacka med foder insytt som ett rent gore-tex skal, så länge jag är skyddad mot elementen och får den slitstarka egenskaperna hos en skaljacka så är det funktionellt för ridning. Att spendera timmar i ett stall med djur som måste borstas och utrustas, saker skrapar och sliter mot kläderna och utsätts för en varierande grad smuts och olika ämnen så krävs ett plagg som tål mer än det mesta. Det finns verkligen få som verkligen behöver ett gore-tex plagg lika mycket som skogsryttare, återigen! Vi utsätter oss för allt det som jackorna från början designades för men har av någon anledning lite uteslutits ur klubben, något jag försöker ändra på genom att tipsa och informera mina ridkompisar om de kläder jag själv använder.

På fötterna en kall vinterdag är det självklara valet ett par fodrade vinterskor från Sorel. De är vattentäta, varma och slitstarka. För en ryttare som jag som sitter länge i sadeln och inte kan röra på fötterna så mycket under den tiden är dessa skor helt oumbärliga.

Vintern är min favorittid att spendera med hästarna. Det är kallt och vackert på en och samma gång. Hästarnas tjocka vinterpäls ryker av värme och täcks samtidigt av rimfrost efter en natt ute i hagen. Deras överlevnadsförmåga är otroligt inspirerande för mig som friluftsmänniska och jag blir alltid lika imponerad över den uthållighet de utrustats med. För egen del behöver jag lägga till en hel del; kläder, skor och elektronik. Men upplevelsen vi delar är fantastisk oavsett och helt klart är att dessa produkter gör stor skillnad för att jag ska kunna släppa tanken på väder och vind och bara må bra i umgänget med hästen!

/ Maja Fresk-Wulf, Butiksansvarig på Addnature citybutiken